Mink!

Denna Mink hade jag förmånen att träffa på för några dagar sedan. Söt som socker :).

Sorgen har hunnit ikapp mig!

Sorgen och saknaden efter mamma har idag kommit ikapp mig och det ordentligt!

Nu när allt är över, dvs planeringen och genomförande av begravningen, så släppt allt för mig. Jag kunde och orkade inte, länge hålla undan sorgen och det ska man inte heller göra. Utan den fick fritt spelrum idag.

Tårarna har under dagen, nästa konstant, runnit nedför mina kinder och saknaden efter henne har gjort fysiskt ont i hela kroppen. Jag är himla tacksam att jag har M här hemma. Att få krypa in i hans varma famn har givit tröst.

För det är nu det jobbiga sorgearbetet tar sin början. Det är alltså nu jag ska lära mig att hantera sorgen och saknaden efter mamma på rätt sätt.

Det kommer att komma flera såna här dagar, det här går inte över på någon dag, utan är en process som kommer att få den tid den behöver för att läka ihop.

Sorgen och saknaden kommer alltid finns efter mamma, men en dag kommer jag upptäcka att den inte göra så där ont som den nu gör. Det är då jag är färdig med sorgearbetet.

Älskade mamma, jag saknar dig!! 

Mamma begraven!

Idag (7 september 2012) var det då dags för dagen som jag hade fruktat sedan mamma lämnade jordelivet, med sina närmsta runt sin säng. Det var alltså dags för hennes begravning.

Runt tio tiden samlades vi närmsta hos pappa. Det var skönt att se att det inte bara var jag som orolig och nervös för det som väntade en stund senare.

När klockan var ungefär halv 11 begav vi oss av till Kyrkan och tillsammans gick vi sen in i gravkapellet. Det outhärdligt jobbigt att se mammas kista stå där. Och ännu jobbigare blev det att se blomman från oss barn. På bandet kunde man läsa "Mamma, det finns ingen som du" och så vår namn.

Dom psalmer som sjöngs under akten var: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”, Va inte rädd, det finns ett hemligt tecken” och ”Härlig är jorden”.

Solisten (Rickard Engström) sjöng: ”Starkare än ord" och ”Som en bro över mörka vatten”.

Att det det sista avskedet vid kistan, var nog det som var jobbigaste. Jag la ner min ros och sa ”Hejdå mamma” och det där orden var tunga ord att säga. Men jag behövde verkligen få säga dem också, för att förstå att det var så.

Vi defilera förbi kistan på väg ut ur kapellet och det var också en tung sak att göra. Det var så definitivt på något sätt.....

Efteråt blev det prat och kram stund och efter en stund åkte vi upp till församlingshemmet, för att där ha en minnesstund för de närmaste (ca 20 stycken).

Där bjöd vi på smörgåstårta och kaka till kaffet. Vi sjöng också ”Tryggare kan ingen vara”. Och en psalm till, som jag inte vet namnet på, men den har samma melodi som ”Den blomstertid nu kommer”.

Efter minnesstunden åkte vi närmaste, återigen, hem till pappa. Det var bara skönt att få prata om det vi just hade varit med om och läsa de minnesblad som hade kommit, från folk som hade skänkt pengar till olika fonder, i mammas minne.

Det värme mitt hjärta att det var så många som hade gjort detta. Som ville hedra min mamma med en penning gåva till en fond.

Jag och mina systrar kollade också på massa foton. Ett sätt att minnas mamma på. Vi skrattade gott åt en del kort....

Nu är kvällen här och jag är trött och rätt sliten psykiskt. Dagen varit lång och väldigt jobbig. Många olika känslor har varit i omlopp i min kropp.

Våra minnen av vår älskade mamma, kommer alltid att finns hos oss. Dessa kan ej tas ifrån oss. Och så länge vi pratar om henne, så finns hon!!

Säl!!

Vi hade tur att få se två söta sälar, när vi var ute och gick idag. En av dem fastnade på bild, men den var dock inte ett dugg intresserad av att bli fotograferad, så därför är kvalitén kass, men man ser ju att det är en säl och det är ju det som är det viktigaste :)

Begravningen närmar sig!

Nu är det mindre än en vecka kvar tills mammas begravning. Och all planering inför den är klar.

En solist kommer att sjunga två sånger och 3 psalmer kommer att sjungas av oss alla.

Jag har varit på 7 begravningar tidigare (senast Ms mors begravning i vintras), men trots detta är det väldigt svårt att veta nu hur det verkligen kommer att kännas att sitta där, bredvid min mammas kista, om mindre än en vecka.

Det enda jag nu är säker på är att det kommer att bli en mycket smärtsam upplevelse. Så smärtsam att jag inte ens vill tänka på det nu....

Jag måste också börja fundera på vad jag ska ha för kläder. Det blir nått som jag har här hemma i garderoben i alla fall.... Jag vet dock att det blir svarta skor och byxor. Men vad jag ha för överdel vet jag inte.....Så detta måste jag ta tag i, rätt snart....

M ska ha sina mörkgröna byxor och så ska vi skaffa en vit skjorta till honom.

Älskade mamma, vad jag saknar dig!!