2012 sista dag är här!

Då var årets sista dag här och ett nytt år ligger framför våra fötter.

Året som har gått har givetvis präglats av att min mamma blev sämre i sin sjukdom början av året. Cellgifterna tog inte som de skulle, (provade olika), hon åkte in och ut på sjukhuset. Drabbades av flera lunginflammationer.

Och den 13/8, en vacker sommarmorgon, strax innan 06.00, somnade hon in för gott med sina närmaste runt sig. Sen följde allt som följer med när en människa lämnar jordelivet: planering för begravning, genomförandet av begravningen (smärtsam upplevelse) och till sist bouppteckningen. När allt detta var överstökad var det dags att ta sig an sorgen och saknaden efter mamma.
Och sorgen efter henne tar jag med mig in i det nya året, den ska bearbetas mera och jag ska lära mig leva med den....jag har inte kommit dit än....men vet att jag kommer att göra det under det kommande året.

Men trots allt det jobbiga, tunga och sorgliga med mammas sjukdom och död, så har det funnits ljus stunder under det här året också.

6 maj hade jag och sambon varit ett par i 3 år och en tidig vårmorgon, den 26 maj, gick vi ner till havet och där förlovade vi oss. Firande med att dela på liten flaska ICA cider.

Och under en vecka i juli inträffade tre stora familjehändelser och jag är så innerligt tacksam för  att mamma var rätt pigg då, så hon kunde vara med på dem.

Först var det stor släktträff på mammas sida. 1 moster, kusiner, kusinbarn och kusinbarnbarn till mig, träffades under en hel dag. Vi var 50 personer och då var det flera som inte kunde komma.

Många av de här personerna hade jag inte träffat på många år! Och mamma var så glad, hon var verkligen pigg den där här dagen, och var kvar lika länge som alla andra. Hon var givetvis träffens medelpunkt, släkten kände nog på sig att detta kunde vara sista gången de fick träffa henne.....

Några dagar senare fyllde mamma 70 år, blev en lugn fest bara för oss närmaste. Mamma var skapligt pigg och hade inför denna dag införskaffat nya, fina, kläder (jag hade inte sett dem tidigare i alla fall). Mamma fick ett stort paket av oss barn med respektive och barnbarn. Och när hon förstod vad det var som hon fick, så blev hon så glad! En stor platt tv var det som fanns i paketet. Jag fick många fina foton från den dagen, vilket jag idag är väldigt tacksam för.

Och sista festligheten under den här veckan, var min lillasysters bröllopsfest (hon och hennes sambo slog till och gifte sig i Las Vegas, tidigare under våren, när de ändå var på rundresa i USA...de slog två flugor i en smäll så att säga, både griftemål och bröllopsresa i ett, detta visste vi här hemma inte om, utan fick veta det vi deras bröllopsbild i lokaltidningen). Och då syntes det på mamma att veckans festligheter började ta ut sin rätt, hon var lite tröt och sliten. Så hon orkade bara vara kvar tills vi hade ätit av den goda maten vi blev bjudna på.

Sen är jag väldigt tacksam över att jag fick vara med henne när hon lämnade jordelivet och trots att det skit jobbigt, hemskt och sorgligt så är det trots allt ett fint, vackert minne, som jag alltid kommer att bära med mig.... Låter jätte konstigt... jag vet... men det är så det känns för mig.

I nästan ett dygn satt vi (pappa och mina syskon) med henne.....hon var inte kontaktbar och fick med jämna mellanrum massa mediciner för att dämpa sin ångest, oro och smärta.

Det var alltid någon som höll hennes varm hand i sin, vi pratade med henne och TVn i hennes rum var på.
Vi satt bl.a. och tittade på när handbolls herrarna spelade OS final... Låter konstigt att göra det när ens mamma ligger på dödsbädden.... men mamma hade med största sannolikhet sett finalen om hon hade varit frisk (hon älskade att titta på sport på TV), så det var inget konstigt att vi satt där och tittade på på det tillsammans med henne.....trots att livet var på väg att lämna hennes kropp..... sen på kvällen följde vi även OS avslutningen.....

2012 är också året då jag blev sambo (innan var vi särbos) och både jag och sambon har fått jobb som kommer att sträcka sig under hela 2013!

Några förhoppningar om 2013 vågar jag mig inte på, för jag har insett att det ändå aldrig blir som man har tänkt sig eller trott innan. Det blir liksom som det blir och oftast är det inte ens möjligt att styra hur det blir, bara till en viss gräns.....