1a:advent i morgon.....

I morgon är det första advent. Om några veckor är alltså julen här, vare sig jag vill eller inte.
Hade jag haft alternativet att kunna gå i ide under den här tiden fram till tjugonde knut, så hade jag slagit till direkt!
Fy fanken så skönt det skulle vara, att få slippa allt som påminner om denna kommande julhelg, som nu är i antågande.....

Jag har inte orkat med att pynta så mycket här hemma i år. Adventsstakarna, adventsstjärnan, röda handdukar på toan,julservetter och några juldukar, är det enda som jag har tagit fram.

Några julgardiner har heller inte kommit upp i fönstren. Det räcker så bra med att jag varje gång jag ser dom i garderoben, så är det som jag får ett fet jävla smäll i solarplexus. Dom påminner så starkt om min mamma, en mamma som inte lever längre. Vi (jag, min pappa och syskon) får aldrig fira julen tillsammans med henne igen. Den första julen utan henne, är snart här... Den vetskapen är tung att bära.....och gör så ont att inse.....

Gardinerna till köket, sydde mamma till mig inför julen 2008. Hon var inte alls nöjd med dem när hon kom med dem, men när de väll satt på plats, ja då tyckte hon nog att hon hade lyckas ändå.

Gardinerna till vardagsrummet, köpte hon till mig på Rusta och de till sovrummet hade hon hemma.

Jag orkar helt enkelt inte hänga upp dom i år..... det är den psykiska orken som tryter....de går bara inte.....ångest.....tårar....ledsamt....

Mamma är så intimt förknippad med mina jular (även om jag inte har firat alla mina jular tillsammans med henne och resten av familjen, så har jag ju ändå haft allt det där, som nu är borta för alltid).

Och det är det som gör så jävla ont, att jag ALDRIG mer få äta hennes superduper goda köttbullar eller hennes bullar, som hon bara bakade till julen.
Eller för den delen se henne sitta där, framför TVn, och knäcka julnötter..... Eller se henne sitta djupt försjunken över ett puzzel under mellandagarna. Mamma älskade att lägga puzzel!

Sorgen efter mamma kommer jag bära med mig in i nästa år, men den kommer att blekna med tiden. Den kommer alltid att finnas som ett sår i själen, men med tiden så kommer jag lära mig att leva med sorgen och saknaden.

Dit har jag inte kommit än, jag har fortfarande svårt att acceptera att det är som det är. Jag VET att mamma är död, men mina känslor vill inte inse det .....

Inom mig bär jag med mig fina, vackra minnen av henne. minnen som ingen kan ta ifrån mig. Dom har jag sparat intill mitt hjärta.

Ja, det här inlägget blev väldigt rörigt....troligen med massa stavfel också....men jag behövde få lätta lite trycket..... Känns bättre när man får skriva av sig!

Givetvis pratar jag M om det också.... Men ibland så räcker inte det, då är det skönt att få sätta ord på det som är jobbigt, och skriva ner dom. Även om jag vet att det är typ ingen som läser här.....