Rehabliterings vård för Ms mor!

Idag har äntligen Ms mor flyttat till en rehabavdelning. Hon trodde ju att hon skulle få åka hem (det är det enda hon vill) när det var dags att byta ställe...

Nu hoppas vi på att hon ska få den träning som hon behöver för att kunna bli så frisk hon kan. Hon har tyvärr väldigt dåligt minne och dessutom är hennes tal rätt dåligt. Så det lär de få jobba med på rehabavdelningen.

Tack och lov hamnade hon på en rehabavdelning inne i stan. Hade hon hamnat utanför stan så hade hennes man haft svårt att åka och hälsa på henne. Han kör inte bil (har körkort och bil, men vill endast köra korta sträckor inom det samhälle han bor i).

Nu ska jag ta och betala min räkningar, inte alls kul då jag har räkningar på över 6000 kr att betala den här månaden. Det beror inte på att jag handlat massa, utan det är nämligen dags att betala bredband, tv kanalerna och telefonen.... Jaja...det är bara att betala och se glad ut. Så länge jag kan så är det ju ingen fara, men kul är det inte, när inkomsterna är betydligt mindre än mina utgifter....

Dags alltså för att logga in på bankens hemsida!

Ha det!

Lite av varje!

Dags att skriva lite här igen. Det var ju ett tag sen *skäms*.

Ms mamma är fortfarande inlagd på sjukhuset och nu väntar hon på att få en plats på en rehabiliterings avdelning (dessa verkar vara mycket populära, för det är kö till dem, men jag antar att orsaken till detta är att det inte finns så många platser...)

Hon mår kanske lite bättre nu än vad hon gjorde när jag sist skrev ett inlägg här. Men hon kan bli väldigt arg, orolig och frustrerad emellanåt. Vissa gånger har hon varit så arg och orolig att hon har fått lugnade piller, för att huvudtaget kunna lugna ner sig igen.

Men detta är ju, vad jag har läst mig till, en av alla de symtom som man kan drabbas av när man får en hjärnblödning.Och jag tror att detta kan lugna ner sig när hon sen kommer på rehabavdelning, där hon förhoppningsvis inte behöver flyttas runt, vilket hon får göra nu (ja det händer emellanåt att hon måste byta sal ja till och med byggnad.... för att någon dag senare flytta tillbaka till samma ställe igen). Detta kan ju gör vem som helst orolig och arg.

Ms styvfar är väldigt ledsen och gråter nästan dagligen. Han ältar också mycket och tror att det värsta tänkbara kommer att hända. Han tar ut hennes död i förskott... Dessutom litar han inte riktigt på att hans fru får den vård som hon behöver....vilket hon såklart får, men han har svårt att tro att det är så....

Och den enda han verkar ha att prata med är M, så han får liksom ta all hans ältande och oro.... Men M orkar inte alltid med honom, så när han känner att "nu orkar jag inte lyssna mer på gubben", så stänger han in sig på sitt rum. Det är kanske inte är den mest konstruktiva lösningen, men detta är för att inte själv hamna i samma sinnesläge som hans styvfar.

Jag har bestämt tillsamman med M, att så fort hans mor har flyttat till rehabavdelningen och kommit sig tillrätta där, så ska vi åka och hälsa på henne. Jag kommer att följa med honom dit, för han behöver mig som sitt stöd för att orka gör besöket. Och det ställer jag såklart upp på.

Som jag skrev sist så gick ju inte min bil igenom besiktningen utan den fick bakläxa... Veckan därpå, på måndagen, fick därför min bil åka till verkstan, för att där få den behandlingen, som hon (jo, min bil är en "hon)" behövde för att bli "frisk" igen. Hon blev inlagd i 3 dagar och oj vad jag saknade henne under tiden hon var borta! Hon och jag hör ju ihop ju!

Under dessa 3 dagar utan bil, fick jag alltså ta bussen ner till stan. Men nu bar det sig inte bättre än att jag blev magsjuk natten till tisdagen. Jag satt större del av den natten på toan, hade hemska kramper i magen, så jag vissa stunder låg dubbelvikt i sängen pga smärtan... Så jag blev tvungen att vara hemma på tisdagen (min snälla mamma åkte och handlade lite till mig, såna saker som gör att en dum mage blir snäll igen) och även under onsdagen var jag hemma....

Men på Torsdagen var det då dags att återvända till datakursen och eftersom jag inte kan stressa, så stod jag och vänta på bussen, vid hållplatsen, i över en halvtimme (ja jag gick lite för tidigt hemifrån...men jag tål, som sagt var, inte en enda gnutta stress och då gäller det att vara ute i god tid så jag slipper känsla av att jag måste skynda mig)....

Och när jag satt där på bussen så slog det mig att jag verkligen inte gillar att åka buss. Men det funkar om man MÅSTE!

På datakursen har jag nu gått vidare med att försöka lära mig ett löneprogram (sånt man använder när man ska administrera lönerna till de anställda i ett företag) och ja vi är inte riktigt kompisar än.... Programmet vill INTE alltid gör som jag vill och ibland så tänker vi inte alls lika. Men jag är dock på god väg att vinna kampen. Ge mig bara några veckor till så ska det nog vara jag som har övertaget och inte tvärtom!

Och I torsdags var det åter dagas att redovisa inför gruppen. Det handlade om arbetsmarknadslagar. Det är verkligen lika tråkigt ämne som det låter. Men det är bra att kunna dem i stora drag. Denna redovisning höll jag dock inte själv utan jag hade en kurskompis att dela ansvaret med och då blev det inte riktigt lika nervöst och jobbigt att göra den, för jag behövde ju inte prata hela tiden. Redovisningen gick bra, även om jag kom av mig några gånger. Och godkända blev vi :)

Ha det!

Bakläxa för bilen

Min bil gick inte genom besiktningen i Onsdags, :( det blev bakläxa. Men jag var inte ensam att drabbas av detta, för både mammas och syrrans bil (vi besiktade våra bil samma dag) fixade heller inte besöket hos bilprovningen. Så jag var ju i gott sällskap. Känns lite bättre då.

Så till veckan ska min bil till verkstan och så då får jag ta bussen in till stan, men det funkar också, men det blir ju lite krångligare eftersom jag måste passar tiden. Men som sagt är det ju bara några dagar så det lär inte gå någon nöd på mig.

Tillståndets för M:s mor är det samma. Hon har svårt med talet (svårt att höra vad hon säger eftersom hon sluddrar) och när folk inte fattar vad hon säger så blir hon så frustrerad och irriterad. Och det kan man ju förstå. Minnet är inte heller det bästa.
Men det verkar som hon har klarat sig från förlamning i alla fall (hon går inte särskilt bra efter förra omgången på sjukan).

I går när hennes man var på besök (han är nästan varje dag hos henne) så hade hon ingen matlust. Och hon har gått ner i vikt. Så det är bara att vänta och hoppas på det bästa.

Det tar ju tid att återhämta sig efter en blödning i hjärnan och jag tror säkert att hon kan återhämta sig, men frågan är hur bra hon kan bli. Det vet man inget om nu, utan det får framtiden utvisa.

Det är jobbigaste för M och hans styvfar är att inte veta hur det ska gå, att bara kunna vänta och inte kunna göra nått för henne. Och oron för att hon ska bli ännu sämre, tär också på dem.

Jag försöker peppa M att åka och besöka sin mor, men han är inte så pigga på den idén för han är rädd att hon inte ska känna igen honom. Och den risken är ju uppenbar för hennes minne funkar inte riktigt just nu. Men förr eller senare lär han nog göra ett besök hos henne, hoppas jag.

Nä, nu är det dags att göra kväll. M tittar på tennis, men jag tänker nanna nu.

Ha det!