Tre år har gått

En sommarnatt för exakt 3 år sedan, omkom min ex man i en tragisk trafikolycka.

Tre har gått sedan jag fick det där samtalet, vid 10.00 tiden, som fick marken under mina fötter att gung ordentligt.

Jag kommer inte ihåg så mycket av tiden som följer fram till begravningen, men allt som hände den här dagen, för tre år sedan, minns jag rätt väll.

Allt från samtalet och den overklighetskänslorna som tog tog tag i min kropp, till resan ner till stan (det regnade så mycket ett tag att det knappt gick att köra) och det sista avskedet av ex maken på bårhuset.

Bårhus besöket var förstås väldigt jobbigt, framförallt psykiskt, att göra, men det var så viktigt att jag gjorde det! För att kunna förstå vad som verkligen hade hänt och inse att att ex maken verkligen var död, så var det nödvändigt för mig att få ta det här sista avskedet.

Det händer givetvis att jag tänker på honom, tankar på honom kommer oftast då jag kopplar ihop nått som jag hör, ser eller läser med hans namn, dvs nått jag förknippar stark med honom. Som tex namnen på de olika arbetsgivare han har jobbat för.

Tre år har gått sedan han lämnade jordelivet, men minnen av honom lever kvar inom mig, jag bär med mig dem, för alltid.

I dag kom de där....

....ondskefulla och hemska händelserna, som hände i Norge, i fredags, otäckt nära.

En av mina kurskompisar har en systerdotter som bor i Oslo. Det var planerat och klart att hon skulle ha haft ett föredrag ute på den där ön som massakern ägde rum på.... Men det blev aldrig av eftersom hon fick ett jobb.... Och det jobbet ligger i närheten av de kvarter i centrala Oslo, där bomben briserade.....
Änglavakt 2 gånger om? Eller var det var ödet/slumpen som gjorde att det gick som det gick? Jag har inget bra svart...

Tyvärr hade inte hennes sambos kompis samma änglavakt som henne, kompisen är en av de som saknas efter massakern på ön.

Jag blev lite glad i hjärtat när jag såg att man inne i stan hade den Norska flaggan på halvstång i måndags. Och vi på kursen hade en tyst minut för att hedra de döda och stå upp för demokratin, fast vi sitter ju ganska tysta i datasalen när vi jobbar på med våra uppgifter, så det blev ju inget uttalat att "nu har vi en tyst minut", utan det föll sig liksom naturligt att det blev så.

Nu ska det nannas här, väckarklockan ringer strax innan 7 i morgon....Och efter 5 timmars datakurs, när jag har kommit hem igen, så ska det städas här hemma.....

Ha det!

”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen!"

Fy fan, är det enda ord jag kan komma på att säga om det som hände i Norge i Fredags. Fy fan....

Låt oss nu göra nått gott av detta hemska! Ondskan ska och får inte vinna!

Idag hörde jag stadsministern i Norge, Jens Stoltenberg säga en sak, som han i sin tur hade hört i intervju med av de överlevande från dödsskjutningen.

”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”

Mycket tänkvärda ord!

Första dagen på Lernia avklarad!

Idag var det då dags att göra min första dag på data kursen. Och det gick ju givetvis hur bra som helst.

Men jag har ju som vanligt haft massa oro i kroppen inför detta, under den senaste veckan eller den har ju funnits där ända sedan det blev klart att jag skulle börja idag.

Så är det ALLTID för mig, så fort jag ska göra nått som jag inte har gjort tidigare eller inte gillar att göra.... Det blir då massa oro i kroppen och tankar på ALLT som kan tänkas gå fel....

Och när jag sen har klara av det hela, utan ett enda missöde, ja då inser jag ju hur JÄDRANS knäppt jag har tänkt! Och hur mycket energi och ork som har gått åt att bara att älta denna oro under den senaste tiden...

Och jag blir inte så lite trött på min hjärna och mina hjärnspöken som ställer till det så fort det är nått utöver det vanliga som jag ska göra.... Det är inte bara tröttsamt utan även urdumt! Varför ta ut oro i långt i förväg?! Det är ju så knäppt att man baxnar! Lev i nuet istället!

Jag har läst (och läser) mig till kunskap hur man kan jobba med sig själv, hur man ska göra för att jobba med detta, hur man ska TÄNKA istället när man känner att hjärnspöken är på gång att inta hjärnan och kroppen....

På så sätt har jag "verktyg" att ta till när tankarna och oron kommer. Det gäller helt enkelt att hela tiden ligga steget för sin egen hjärna.... alltså i tanken.... Det är inte lätt och det funkar inte alltid, men det hjälper mig :)

Det låter ju som jag är knäpp, men det är jag INTE och de här sk hjärnspökena, kommer som sagt var, bara när jag ska göra saker jag inte gjort tidigare eller saker som jag inte tycker om att göra, tex att besöka tandis.

En sak jag brukar göra och som jag oftast tycker fungerar är, att när jag känner att oron börja krypa kroppen på mig och hjärnspökena börjar inta min tankar, så säger jag till mig själv, HÖGT, på skarpen: "att nu får du skärpa dig, sluta upp att tro och tänka det värsta hela tiden! Det kommer att gå hur bra som helst, du klara detta galant, Henny!"

Och detta gör att man faktiskt hajar till och man inser att nu har jag börjat tänka sådär knäppt igen! Det är dags att byta fokus! NU! Och inse att det inte tjänar nått till att låta hjärnspökeen få ta över mina tankar! Det är jag som styr över vad jag ska tänka, inte min oro! Eller hjärnspöken!

Dags för mig att nanna nu! Nu dag med kluriga datakunskaper i morgon :)

Jag ska sätta mig på skolbänkken igen!

I Tisdags ringde min handläggare på arbetsförmedlingen. Med andan i halsen sa han att han hade kommit på att mitt beslut gick ut på torsdag (ingen överraskning för mig och detsamma borde det ju vara för honom, men tydligen inte...) och han skulle gå på semester samma dag, så därför behövde vi ha ett möte omgående för att diskutera hur vi skulle gå vidare.

Vi bokade in ett mötet dagen därpå. Och det blev ett långt möte, över en timme tog det. Rekord för mig, när det gäller mötestid på arbetsförmedlingen.....

Kontentan av mötet blev att jag från den 18 Juli kommer att börja plugga på en arbetsmarknadsutbildning (via Lernia) som kommer att hålla på i minst 15 veckor (kan bli längre)!

Utbildningen kommer att lära mig det mesta man behöver kunna för att ha ett arbete inom administrations området.
Jag bestämmer själv vad jag vill plugga (det finns 5 olika områden man kan välja mellan), men som det känns nu så vill jag gå igenom alla 5 områdena. Men det där kan ändras med tiden.

Jag kommer dock börja med datakunskap, jag ska lära mig mer om två olika dataprogram. Ett kan jag lite, medan det andra är helt nytt för mig. Spännande!

Min inkomst kommer att vara på samma nivå som jag nu har (eventuellt kan den bli lite mindre, men jag är inte alls säker på att det kommer att bli så) samt att jag får samma reseersättning (tar egen bil ner till stan 5 dagar i veckan). Men utbildningen är gratis.

Det ska bli kul att få sätta sig på skolbänk igen, men visst är jag nervös över att jag inte ska fatta nått, att jag ska vara för dum för att kunna lära mig....