I går kväll blev jag sittande framför tvn när Michel Jacksons minnescermoni sändes direkt av TV4. Jag hade inte planerat att se den, utan jag råkade zappa in Tv 4 när den skulle börja...
Jag var lite rädd att det hela skulle bli ett spektakel (allt runt den mannen har ju varit ett spektakel och bara för att han är död nu, lär det ju inte sluta... tragiskt nog) men det blev det tack och lov inte. Utan det blev en värdig högtid med många tal och mycket musik... på ett det typiska amrikanska sättet...
Det var många som talade och alla hyllade honom med stora och snälla ord.
Tänk om han själv hade fått höra alla dessa tal med alla de snälla orden om honom, hur duktig och enastående person han var, när han hade varit i livet, ja då kanske han fortfarande varit vid liv.
Michel Jackson var ingen lycklig människa och att han inte mådde bra varken själsligt eller kroppsligt är jag säker på. Han led verkligen och det har han väll typ gjort hela sitt liv. Han kände sig säkert missförståd och dömd på förhand av många. Han hade dock några få nära vänner och med dem kände han sig trygg med.
Han blev vuxen redan som 4 åring (det var ju då han blev popstjärna om jag har fattat saken rätt), så hans barndom försvann och det var nog därför han var som ett stort barn själv, trots att han var vuxen. Men musik kunde han skriva och att upptäda på scen var han född till att göra.
Hur som haver så hoppas jag innerligt att han får vila i fred i sin grav, att det inte är någon tokstolle som kommer på att de ska obducera honom igen, om sådär 2 år eller nått.
Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på hans musik, men en cd singel har jag med honom och det är denna låt :
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar