
I dag, 31 juli 2009, har exakt 1 år gått. Ett HELT år har passerat förbi sen den där olyckan som gjorde att min ex make och vän, mista sitt liv, blott 35 år gammal.
Allt vändes upp och ner den där dagen för 365 dagar sedan. Det kändes så märkligt att vardagslivet pågick som vanligt runt mig, medan mitt liv tog paus och stannade helt av.
Året som har nu har gått, har tidvis varit mycket tungt, men allt eftersom dagarna har gått så har sorgen, sakta med säkert och bit för bit, dragit sig bort från min själ och kropp.
Nu har jag gått vidare med mitt liv. Jag har lärt mig att leva och acceptera sorgen och saknad efter honom.
Den sorg och saknad som jag idag känner, är en del av mig. Den finns som ett lite sår i min själ och det såret kommer att ALLTID finnas kvar där! Bortglömd kommer han aldrig bli!
I dag kan jag också känna en STOR glädje och tacksamhet över att jag fick chansen att lära känna honom och över alla de fina minnen vi delar tillsammans.
Livet kan ta slut väldigt snabbt och utan minsta förvarning.
Ens liv är en gåva, som man efter bästa förmåga ska försöka förvalta så väl man kan.
Livet går inte i repris, i alla fall inte i samma form som det man nu lever. Så man ska ta vara på det!
