Nu sitter jag här hemma i min lägenhet igen efter en natt hemma hos mamma.
Natten gav faktiskt några timmars sömn, men det var inte lätt att komma till ro när man har massa känslor i omlopp i kroppen...
Och i dag stack jag i väg till byn dels var det ju lilla Ts (dvs ex makens yngsta brors sambos dotter) 3 års dag, livet går ju vidare trots allt, men sen vill jag se olyckasplatsen med egna ögon också, inte bara via lokaltidningen.
Men jag klarade inte av att stanna vid olyckplatsen vid första försöket ...då åkte jag till en till byn som jag haft mycket kontakt med istället...hon var hemma, så jag fick en välbehövlig pratstund med henne.
Sen åkte jag tillbaka in mot byn och då stannade jag vid olycksplatsen och la ned min vackra röda ros
Därefter åkte jag hem till hans lillebror och hans sambo, brosan såg så ledsen ut ...Hans sambo berättade att han hade varit ute och försökt jobba men han klarade inte av det så han gick och la sig på soffan och tittade på TV....Han sa också att han inte fattade vad som hade hänt än...och det har väll ingen riktigt gjort än ....
Hans far och ett par bekanta kom över, så vi åt tårta, vi fick även skratta lite också åt lilla Ts tok...det var värlbehövligt....
Stämmning var givetvis inte på topp, men det känndes ändå bra för vi visste ju att ex maken själv hade tyckt att livet skulle gå vidare som vanligt trots att han inte fanns bland oss....Och innan jag åkte hem så åt jag lite mat tillsammans med dem.
Jag sa också till lillebrosans sambo att de inte skulle vara rädda för att kontakta mig om de var nått det undrade över tex viktiga papper....och behöver de hjälp med nått så är det bara att höra av sig, så hjälper jag till.
Och hur ska hans papa orka med detta? Han har ju just hämta sig efter sin frus borgång och så kommer detta? Hans äldsta son är borta för alltid, den människan som satte i gång alla andra, såg till att saker hände, hjälpt folk....
Jag har nog inte riktigt fattat att han verkligen är borta än....Den tröst jag har nu är den samma som i går, att han förmodligen dog ögonblickligen när han landade på marken, det tror man i allafall....det sker ju dock en obduktion av honom för att fastställa dödsorsaken.....
Varför, varför och åter varför kommar man på så dumma ider om att åka ut och köta 4 hjuling mitt i natten för?! Den frågan lär vi aldrig få svar på...men det är just detta som maler i mitt huvud just nu - VARFÖR?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

1 kommentar:
Henny, jag vill att du ska komma ihåg att ensam inte alltid är stark. Du behöver tala om det som hänt och du vet att vi är många som ställer upp.
Kramar från mamma
Skicka en kommentar