I har fått sin sista vila!

Nu är det över: begravningen, jordfästningen och minnesstunden. Och jag är helt slut mentalt.

Det blev en vacker begravning, med lite pladder av prästen (de hade de anhöriga sakt att de ville ha, för de visste att I tyckte att sånt var långtråkigt), 3 lättsjungna psalmer (dvs. psalmer som är vanliga vid begravningar) och två solo sånger sjöngs (en som jag kände igen men inte vet vad den heter och "Som en bro över mörka vatten").

Tyvärr måste dock organisten haft en sämre dag på jobbet för jösses så falskt det lät ibland när hon spelade. Och detta hörde ju till och med jag som är både tondöv och halvdöv. Men hon var desto bättre på att sjunga och spela piano i alla fall.

Hans vackra kista var omgiven av MASSA blommor....det var så vackert och sorgligt på samma gång att det gjorde ont i både märg och ben på mig.

Under hela begravningen så hade jag fullt upp med att koncentrera mig på att inte klappa ihop totalt. Jag satt som en spänd fiolsträng, hjärtat bankade hårt i kroppen på mig, jag darrade som ett asplöv och hade svårt med andningen, kändes som jag ibland inte fick någon luft.

Många arbetskamrater, både nuvarande och gamla hade kommit för att hedras hans minne och hans hemvärnskompani hade två reseptanter där, som var så där snyggt klädda i typ heders uniform.

Efter begravningen så var det dags att föra hans kista till hans sista vila, den bars av hans far, hans 2 bröder, en morbror, en mosters man och hans gudfar (som även är en farbror till honom).

Efter kistan tågade vi alla efter, ut på kyrkogården och till samma gravplats där hans mor redan vilar. Kistbärarna hissade ner kistan i marken och vi fick, de som ville, ta det absoluta sista farvälet av en mycket saknad person.

Efter detta var det då dags för minnestunden i församlingshemmet. Och det var många som var med på den.
Där serverades kaffe, kaka och smörgåstårta.

Stämningen var givetvis dämpad, men inte lika tryckt som under själva begravningen. Jag tror att vi alla kände en lättnad att det var över.
Några korta tals hölls plus att prästen läste upp dem som hade skänkt gåvor i Is minne till olika fonder.

Vid 17,00 tiden var det dags att bryta upp och då var dags för det stora kram kalaset. Jag har nog aldrig kramat så många människor på en och samma dag tidigare....
Men det kändes skönt att både få ge och få lite mänsklig värme efter några jobbiga timmar. Många av byborna ville att jag skulle komma och besöka dem, de ville inte mista kontakten med mig och det känns trevligt att man är omtyckt.

Innan jag lämnade lokalen så tackade jag så mycket för fikat och beklagade sorgen för hans närmaste.

Hans far såg lättad ut, han sa att nu var den här hemska dagen som han bara gått och väntat på över. Och att det hade varit BLYTUNGA veckor för honom, men nu kunde han, som alla andra, börja bearbeta sorgen efter sin älskade son. Det här sorgeåret har nu tagit sin början.

Innan jag åkte hemåt så gick jag tillbaka till graven och runt den låg nu alla blommor som hade funnits runt hans kista under begravningsakten.
Det var blommor från hans arbetsgivare, från min familj, från mig, från hemvärnet och från massa släktingar och vänner.

Och när stod där framför det här blomsterhavet så slog det mig ännu en gång att I verkligen var en person som många uppskattade och många kommer att sakna länge, ja förmodligen för alltid.
Tomrummet efter honom är gigantiskt, ja det är ju inte säkert att det går att få det här tomrummet att bli mindre, men man kan lära sig leva med det i alla fall, hoppas jag.

I, jag kommer aldrig glömma dig. Du var min första stora kärlek, den första person som jag var tillsammans med.
Du hade ett hjärta av guld och var godheten själv. Det var en hederssak för dig att ställa upp och hjälpa din medmänniskor som behövde hjälp eller råd med nått.

Nu vilar du sida vid sida med din mor och jag kommer aldrig glömma dig! Du finns inom mig för alltid! Du fattas mig!