Det har nu gått 4 veckor sedan den där hemska olyckan som gjorde att I blev en ängel. Endast 4 veckor! Det är ju sannslöst vad tiden går långsammt ibland!
Min akuta sorg över Is hastigt, tragiska, obegripliga och hemska bortgång är över. Jag är väll nu mer innan i att berabeta det hela, att gå vidare med mitt liv som jag tror att han själv ville att vi som är kvar på jorden skulle göra. Men vissa dagar är jobbigare än andra, även om jag inte längre faller ner så ljupt ner i sorgen.
Men jag vet inte hur många gånger jag har varit nära att skicka ett mail eller SMS till honom (det var så vi höll kontakten med varandra)....
Och jag har fortfarande hans mail adresser kvar i adressboken och hans telefonnummer finns i telefonen också. Jag vill inte ta bort dem än, känns fel att göra det, även om det gör ont att varje gång se dem när jag ska ha en mail adress eller ett telefonnummer, jag inte kan utantill. Då hugger det till i hjärt trakten.
Och i år blir det ingen älgfest i byn, för jägarna kvällen innan jakten drar i gång.
Det är ingen som orkar ta tag i det, bara tanken på den gör att det gör ont i både märg och ben på de som bor i byn och på de närmaste.
Älgfesten är så hårt förknippad med I, för det var ju han som såg till att den blev så där bra som den blev varje år. Han var den som planerade och såg till att maten blev god och gjord, att massa fina priser till lotteriet fixades och massa andra saker. Och sen var han ju en viktigt person i själva jaktlaget också, han var ju spindel nätet...jaktledaren...som gjorde typ allt....
Men Is pappa har i allfall bestämmt att jägarna i allafall ska träffas en kväll under jaktveckan för att dricka kaffe, äta smörgåstårta och bara tjattra med varandra.
Egentligen så tror jag att INGEN har fattat ordentligt vad som har hänt för det är så svårt ett begrippa att han är borta, för alltid. Även för mig....
Och I, om du nu kan läsa detta (men det kan du väll?) så vill jag bara säga att livet rullar trots allt vidare för mig, jag tar en dag i taget, ibland bara en timme i taget, men det kommer ALDRIG att bli som förut....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar