Livet är så skört....

Jag hänger mycket på ett kattforum och i slutet av januari 2007 berättade en annan medlem att hennes sambo hade fått diagnosen akut leukemi.
Och han skulle genast påbörja en 6 månaders lång cellgiftbehandling.

Under de månaderna som har gått har jag har läst hans blogg regelbundet, där har han skrivit om hur han själv upplever det hela och hur behandligen går.
Och hans sambo har gjort inlägg på kattforum hur hon upplever och känner för det hela

Tyvärr så blev han inte bättre av de första omgången med cellgifter, de tog inte som de skulle, utan det beslutades om att hans syster skulle donera benmärg till honom, vilket blev gjort för några dagar sedan.

Tyvärr gick inte hans liv att rädda :(, sjuksköterskorna hittade honom död på hans rum i går kväll, förmodligen kom döden fort.. Och ganska oväntad, då han under dagen hade pratat med sin sambo och sagt att han var mycket piggare....

Livet är f*n inte rättvist, som tar en unge människa från jorden på tok för tidigt! Vad ska det vara för mening med det? Hur har han, som bestämmer allt här i välden, rätten att göra så? Varför ska det vara bra för?

Om du läser det här K (vilket jag inte tro du gör eftersom vi bara har haft sporadisk kontakt med varandra) så vill jag bara säga att du finns i mina tankar! Ta hand om dig och sörj så länge du behöver!

Det har varit en slö dag här! Maken åkte tidigt i väg på hemvärnsövning, kommer hem i morgon, på eftermiddan. Jag har mest glott på tv och suttit framför datorn.

På eftermiddan ringde den här gubbe inne i byn, som maken har fixad en dator åt. Han hade problem att få ett bra ljud i sina högtalare. Jag försökte förklara för honom hur han skulle göra, men det var inte så lätt... Så jag åkt till honom och hans fru!

Jag lyckades faktiskt med att lösa problemet med högtalarna *stolt över mig själv* + några andra funderingar han hade.

I 4 timmar var jag där och grejade med hans dator. Jag tror att de båda uppskattade att jag kom förbi och jag fick vara lite social en stund, det är bra för jag behöver nog allt träffa lite folk och få prata lite strunt emellanåt (jag upplever inte mig själv som någon social människa, vill helst vara för mig själv, så då är det bra att jag får träna mig emellanåt att just vara social)!
Det var bara roligt att kunna hjälpa till! Jag kände att jag var uppskattad för det jag gjorde för dem.

Och nu ska jag nog göra kväll...brukar vara lite svårare att somna när inte maken är hemma (lite kostigt med tanke på att han är borta så mycket på veckorna...)
Men helt ensam är jag ju inte, jag har ju mina pälsbollar. De kommer säkert att vilja trängas med mig i sängen...det finns ju mer med plats nu när maken inte är hemma!