Oktober månad har kommit och naturen har blivit sådär vacker, som den alltid blir när hösten har kommit på allvar.
Snart har mamma varit död i 2 månader. Två månader är ingen lång tid. Men det känns som så. Det känns även som det vore igår...
Sorgen kommer i vågor. Det är en dag i taget som gäller. Vissa dagar är sorgen tyngre att bära än andra. När det är som värst, så vill jag inte göra nått alls..... Då försöker jag mildra den genom att vara ute i naturen (om jag är hemma). Är jag på jobbet, ja då stänger jag in mig på toa en stund och gråter en skvätt.... Det brukar också funka.
Jag pratar också mycket med M, hans mamma dog för snart 10 månader sedan och varje gång sorgen ligger tung över mig, så brukar jag fråga honom, om det verkligen är så här det ska kännas, när sorgen är som starkast. Och jag får samma svar varje gång: ja så känns det.
Bara få krypa in en hans varma famn, gör underverk, när sorgen river och sliter i mig.
Mamma har ju alltid funnits där, och nu finns hon inte. Här är borta, för alltid!
Jag kan inte längre ringa henne när jag behöver hjälp med nått, som jag själv inte kan lösa. Vem ska jag nu ringa till när jag vill få svar på konstiga frågor, t.ex. Kan man tvätta X mattan? Hur göra man X maträtten/kakan/pajen/bullarna? Och hur gör jag för att få X att fungera?
Jag får aldrig mer äta hennes goda mat (ex köttbullarna, rullströmning och inlagda flundror) eller hennes goda hembakta bullar.
Hon kommer aldrig mer komma hit för att säga/påpeka: att jag borde byta gardiner, att jag ska sluta upp att dricka läsk, att katterna ska släppas ut för de är ju synd om dem för att de är inne katter och att det är hög tid att putsa fönstren.
Fy fan vad jag saknar dig mamma! Jag behöver dig! För trots att jag var dålig att höra av mig i emellanåt
*skäms* så betydde du så otroligt mycket för mig! Jag visste att du alltid fanns där för mig!
