En evighet, en kort sekund, ja så känns det i dag.
I dag är det alltså, på dagen, ett halvår sedan I lämnade jorden, hastigt och smärtsamt.
Tänk att det redan har gått ett halft år sen den där sommar förmiddan, då jag fick veta vad som hade hänt via ett mobilsamtal.
Ett samtal som jag ALDRIG kommer att glömma så länge jag lever och jag hoppas verkligen att jag slipper ta emot fler nära dödsbud via ett telefonsamtal. Det är inget man vill vara med om, tro mig.
Det här 6 månaderna som har gått, har både varit svårt och turbulent för mig. Jag har under den här tiden fått uppleva det jobbigaste jag har varit med om under mitt 31 åriga liv.
Men genom att vara med om detta har jag givetvis också vuxit som människa, jag har lärt mig saker på vägen, inte bara praktiska saker, utan även om mig själv. Jag har defentift vuxit som mämmiska.
Hade det nu inte varit vinter och snö, så hade jag gjort besök vid Is grav i dag, men det får vänta tills snön har töat bort.
Då ska jag åka till graven och lägga ner två rosor (en för hans mor som är begravd i samma grav) för att hedre deras minne.
